Jag har så ont i huvudet att jag kan dö. Tabletter hjälper inte. Sömn hjälper inte. Vatten hjälper inte. Mat hjälper inte. (Säkerligen hjälper det inte heller att sitta här bredvid en elakt strålande dataskärm.)
Att det dessutom är en sån där dag då man helst inte kliver ur sängen gör inte saken bättre. Jag förstår inte varför jag blir såhär nu. Det är ju höst. Jag gillar höst. Det är våren jag vanligtvis bara vill försvinna från jordens yta. Skit.
Excuse me while I break my own heart tonight, som Ryan skulle ha sagt.
3 kommentarer:
Okej, under dessa förhållanden går jag med på att tändstickorna får vänta.
Jag hoppas att hösten behandlar dig lika bra som du förtjänar snart, att den får dig att skutta ur sängen om mornarna och vara glad. Glad är bra.
Chin up, cheer up, som Ryan skulle ha sagt.
Jag är som du. Jag älskar också hösten men kan vissa dagar känna mig helt under isen. Allt känns pissigt och trist fast livet egentligen leker med mig. Och sängdagar är ju helt uteslutna sedan T kom till så nu är det bara att pallra sig upp och surdeppa så var glad för det lilla... du får åtminstone ligga kvar i sängen... Man behöver faktsikt inte va glad jämt.
Hoppas du mår bättre nu på kvällskvisten för några självbrustna hjärtan vill inte en äldre, klokare höra talas om!! KRAM!!
Men kära söta syster salt. Think of all the great things in life. Eller ring mig så kan vi deppa ihop, vi brukar ju faktiskt kunna skratta åt oss själva efter en stunds självömkan. Roa dig med att surfa efter en soffa till mig, jag behöver hjälp!
Skicka en kommentar