Saker som irriterar mig

Jag vet inte om jag har sagt det förut, så jag säger det kanske igen. Men jag avskyr klassificering av människor. Tro mig, jag är väl medveten om att alla, ALLA, (inklusive jag placerar in människor i olika kategorier och grupper) men det hindrar inte det faktum att jag hatar det. Naturligtvis inser jag också att det behövs kategorisering för annars blir det oöverskådligt för våra små hjärnor. Men ändå, när man aldrig får vara en egen individ sparkar jag bakut. Senast igår, efter att ha gått och tjatat sönder min stackars, söta sambos öron över denna strategiska placering av människor i olika grupper, fick jag ett brev från min bank.

"Den nya lagen innebär bland annat att alla som handlar med finansiella instrument måste kategoriseras i olika kundkategorier. X har valt att kalla dessa kategorier för /.../. Du, eller ni som organisation, har kategoriserats som:

Kund som inte är professionell investerare"

Morr. Och i skolan, denna eviga orsak till huvudbryderier av både det ena och andra slaget, delades vi häromdagen in i grupper efter vilket nummer i syskonskaran vi var. Sedan skulle vi tillsammans sitta och diskutera vilken betydelse det hade för oss i vårt yrkesval, i våra grupperfarenheter osv. Visst, det kan vara jätteintressant. Det är jätteintressant. Och lite kul. Men inte jämt! Jag är jag också. Inte bara en del i en stor grupp. Jag måste vara mer än så. (I alla fall i mitt eget huvud.)

Men det är så typiskt det här jävla överbyråkratiserade landet.

Man måste passa in i en av dessa grupper och gud (om han nu verkligen fanns, men det tar vi en annan gång) förbjude om man tillhör någon avvikande grupp som inte är normativ eller accepterad. Då tappar man alla rättigheter som andra människor har. Man är inte värd ett dugg tills man tillgodogör sig samhällets regler (inte ens säkert att man blir det då. En gång avvikare, alltid avvikare) och börjar ett nytt och sunt liv.

Idag är jag verkligen arg känner jag. Tänk om vi istället för att döma ut de människor som har det svårt, eller bara står för andra ideal än vad vi gör skulle ge dem samma behandling som vi andra får. Visst, missbruk är olagligt. Men missbruk existerar. Varför inte försöka hjälpa till ett drägligt liv trots missbruk, istället för att ställa orimliga krav på människor så de får leva i misär bara för att vi vägrar inse att bakom rubriceringen missbruk existerar en livs levande individ. Som du och jag. En kategorisering vi borde använda oss av lite oftare är; människa. Jag är det, du är det och avvikaren är det.

Någongång som inte är nu ska jag diskutera missbruksbegreppet. Som är helt galet också. Missbruk blir det i Sverige så fort man tar narkotiska preparat för annat syfte, än det rent medicinska. Så, då är man rent tekniskt missbrukare? Eller behöver man inte vara missbrukare för att man missbrukat en gång? Hur många gånger behöver man då ha missbrukat narkotika för att vara missbrukare, tio? Sedan finns det teorierna om att det kemiska beroendet inte existerar, att de som verkligen fastnar i missbruket (whatever that may be, men i just det här fallet talar vi nog om de riktigt problematiska konsumenternas missbruk. De som låter drogerna styra sina liv och försummar allt annat, familj, hälsa etc) är självdestruktiva. Annars hade det aldrig gått så långt. Nåväl. Another day.

Nu ska jag gå och äta lunch så jag blir snäll och inte så arg på världen.

Puss på er som är snälla och rara. Särskilt på J, jag är inte arg på dig, så du kan vara lugn och veta att det är säkert att komma hem ikväll.

Förövrigt så tror jag inte riktigt att jag blev nöjd med mitt frisörbesök idag. Kostade asmycket och sedan klippte hon luggen rakt av. Jag gillade när den var lite längre på sidorna, så där mjukt.