Jag höll inte på att ta mig till skolan idag. Tillslut när jag öppnat dörren, klivit ut och låst den två gånger om (men sedan låst upp och gått in igen) ställde jag mig framför hallspegeln, såg mig själv djupt i ögonen och sa högt. Du går ju i skolan för att lära dig någonting så att du förhoppningsvis kan göra ett bra jobb sedan. Sedan öppnade jag ytterdörren, gick ut, låste för tredje gången och hann precis med min buss.
I skolan fick vi reda på mer jobbiga saker. Jag får mer och mer panik över vilka jobbiga beslut jag kommer att måste fatta när jag väl börjar arbeta. Nåja, den dagen, den sorgen.
Idag har jag varit duktig. Läste både innan och efter skolan. Imorgon ska jag sitta hela dagen i skolbiblioteket och skriva på uppsatsen. Snart ska jag åka och handla risifrutti.
J kommer hem sent. Det har börjat på allvar nu. Jag går mest omkring och funderar över vem som har rätt att fatta beslut om vad som är "rätt" sätt att leva. När kan jag (som blivande socialarbetare då) fatta beslut som rör människors liv, ibland mot deras vilja, och veta att jag gjort rätt? Om samhället (det vill säga människorna) konstruerar sociala problem, är det verkligen reella problem som måste arbetas med, eller handlar det bara om att kontrollera och undanröja jobbiga saker? Ibland känns det som att syftet med det sociala arbetet är att göra det så lätt för samhället i stort som möjligt och, istället för att se saker och ting ur "avvikares" (ursäkta ordvalet) ögon, skapa lugn och ro i gemene mans sinnen. Bara för att man inte handlar efter normen behöver det inte betyda att det är fel sätt att handla på.
Jag känner mig så förvirrad. Det problematiska här är väl att det handlar om frihet och om självbestämmanderätt. Och hur ska jag någonsin kunna motivera för mig själv att jag har rätt att ta någons bestämmanderätt ifrån dem? Hur ska jag kunna ta någons frihet, och tycka att jag veta bättre än personen i fråga, vad som är bäst för henne eller honom?
Nä hörni, risifrutti nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar