Om viljan att gå vidare vore lika stark som rädslan att förändra

Sedan sist har jag varit hos tandläkaren. Jag kan inte tillräckligt beskriva hur stolt jag är över mig själv över att jag faktiskt gick dit. På senare år har jag drabbats av någon slags tandläkarskräck jag inte kan påminna mig om att jag haft tidigare. Efter ett inte alltför obehagligt besök, varken själsligt eller ekonomiskt, kanske det kommer kännas lättare att gå dit nästa gång det blir dags.

Annars trampar jag mest runt här i min smått ångestfyllda tillvaro. Det här med att bli klar med skolan, söka och få jobb är jobbigare än vad jag kunnat föreställa mig. Ett kapitel som ska avslutas och ett nytt som ska börjas. Nästan så länge jag kommer ihåg har jag läst på olika högskolor och universitet. Steget därifrån är möjligen större i mitt huvud än vad det behöver vara, men det känns något ledsamt, en aning läskigt och inte så lite nostalgiskt. Den unga, fria, obundna tjejen jag var när jag började plugga är svår att säga adjö till. Även om jag tekniskt sett inte är så ung, fri och obunden längre känns det som det sista steget mot det där vuxenlivet jag skjutit framför mig så länge nu.

Förutom vissa funderingar kring utbildningsavslut och framtid har jag hunnit med mammabesök och systervisit. Verkligen välbehövligt. Syfestival, musikalafton, spelkväll, shoppingdagar och underbart härligt sällskap. Snart är det min tur att komma och hälsa på. Ska bli fint.

I ett bibliotek med gamla ribbstolar på väggarna

Jag sitter i skolan och försöker vara flitig i arbetet med ännu en i raden av hemtentor. Det går sakteliga framåt, men eftersom tid är en bristvara skyndas resonemang på och tankeväckande insikter pressas tillbaka till förmån för sedvanliga omskrivningar av redan tyckta, tryckta och tråkiga tankar.

Jag erkänner att mitt humör sjunker något under tidspress. Dock blir jag muntrare av det faktum att jag sitter i skolans gamla bibliotek, omringad av ribbstolar. Jag slås med minnen från numera nedbrunna lågstadiets gymnastiksal med tillhörande discon och tafatta försök till dans.

Snart kommer mor och syster hit på efterlängtat besök som belöning på (väl utförd?) hemtenta. Därför är det bäst att jag sliter mig från minnenas kvarter och tar tag i frågor kring addiktionens uppkomst och självläkningens implikationer för det praktiska sociala arbetet.

På återseende kära vänner.