Ett litet skriktroll på öppna förskolan

Idag tog J en hemmadag med S och mig. Efter att S falsettjoat under några arla morgontimmar här bestämde vi oss för att det fick bli premiärtur till öppna förskolan. S somnade innan jag ens kommit ut ur trapphuset så vi fick börja med en promenad för att undvika paniktrött unge och allt vad det innebär. Efter en sisådär fyrtiofem minuters promenerade vaknade den lille så vi kilade raskt in på den öppna förskolan lagom till sångstunden. S fick tag på en leksak o han satt som i chock med den  o såg ut att gå in i sin egen lilla värld. Efter en stund blev han lite mer nyfiken på vad som hände runtomkring honom och såg ut att gilla alla nya roliga leksaker som fanns tillhands. Synd bara att alla stora barn gärna kom o tog ifrån honom dem.

Det var mest barn runt året på plats, så det var lite kalabalik bitvis. Men kanske är det precis vad en liten bebis behöver för att känna att han har fått ut något av sin dag, för när vi kom hem efter besöket har han varit på strålande humör och är nu inne på sin andra timme vila. Något som inte händer så ofta (tupplurer som räcker över en timme vill säga).

Idag vankas det hemmagjord pizza i det här hushållet. Mums! Fina arbetskamrater skickade förfrågan om häng ikväll. Jag vill, vill, vill, men det har inte gått så bra med matning o sovning den senaste tiden om inte jag finns i direkt närhet av S ungefär hela tiden. Varför kan du inte bara dricka välling som alla andra små bebisar verkar tycka är gott o så mättande att man sover i en sisådär tio, tolv timmar efter intag?

Våren som nästan kom men sedan gick vilse någonstans på vägen

Det snöar stora tunga snöflingor utanför mitt vardagsrumsfönster. Jag får känslan av att befinna mig i en sån där glob som man skakar på så snöar det. Hela förra veckan var det vår. I dagarna två har det snöat och man kan säga att vintern har kommit tillbaka igen. Känns okej ändå, för nu vet jag att våren tänker komma tillbaka i år igen. Den har bara inte riktigt bestämt sig för när. Mötte en badanka på min väg till affären som dock såg mer bekymrad ut där den låg, översnöad och smutsig på trottoaren.

Så många inlägg jag skrivit vakna nätter som inte blivit publicerade. Samlas istället i telefonen som små noteringar av hur min tillvaro ser ut just nu. S har hunnit bli sex månader. En, för det mesta, glad liten herre. Senaste två veckorna har dock varit ett inferno av känslostormar hos både barnet och mamman. Allt inom räckhåll ska hållas/slitas/bitas/dras i och när det inte blir som man vill gråt och tandagnissel. Frustrerande för alla inblandade. I veckan har det nog börjat vända igen. Eller så är det bara för att jag bestämde mig under förra veckans nu-har-jag-ingen-ork-mer-tårar att nästa vecka ska banne mig bli bättre.

S träffade en hund igår. Första gången han var medveten om det. En stor, svart vovve som han genast försökte klämma lite på. Sedan när S låg i sitt babygym och tjöt till klev hunden upp från sin vila, gick fram till S och la huvudet på hans små ben som för att lugna. Fint. Annars flirtade han hej vilt med min fina vän L. S alltså, inte hunden.

Idag har vi haft en annan mamma med en fyramånadersbebis på besök. Oj, vad mycket det har hänt på bara några månader märker jag då. Fortfarande är intresset för andra bebisar inte så stort. Mammor av olika slag är mer intressanta. Däremot är andras leksaker väldigt spännande att försöka tjuvsmaka på.

Efter sexmånaderskontrollen har vi fått order om att ge S tre matskedar rapsolja per dag. Ja, matskedar. Jag förstår för mitt liv inte hur det ska gå till eftersom ungen vägrar ersättning, välling och knappt äter mer än tre matskedar fast föda per dag. Men vi kämpar på. Att han bara väger 7,1 kg till sina 71 cm förstår jag inte alls då han fortfarande ammar ofta, både dag som natt.

Återkommer med fem och sexmånadersrapport snarast.

Om att söva sin bebis och lite till

Ikväll har lilla familjen varit hos en vän och ätit middag. Spenatsoppa med tofu och ägg, ackompanjerat av alkoholfritt vin och vitlöksbröd. Mums! Och lyxen i att bli bjuden på mat. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag detta faktum.

När klockan började närma sig halv åtta tog lillen och jag tjuren vid hornen och började pulsera hemåt i  snömodden. En härlig kvällspromenad varpå S naturligtvis somnade i vagnen och jag började oroa mig för kvällens insomning. Efter uppvaknande vid hemkomsten, blöjbyte, matning och pyjamaspåklädning ville lillen gärna att jag skulle tro att han var pigg. Den smarta mamman gick dock inte alls på detta och klappade ömt sitt barn på kinden och sa god natt innan hon lämnade sovrummet. Efter en stund hörde jag vad som kunde uppfattas som klagande ljud (alltså det här med femminutersmetoder hit och dit vet jag inte om jag skulle palla. Jag har nog dåligt samvete att lämna den lille att somna ensam, även om han själv är glad och nöjd) och gick in till honom, matade lite till, kramade lite till, sjöng trollmor (och TROLLband min publik) sa god natt ännu en gång och lämnade återigen rummet. Tre minuter senare gick jag för att se hur det stod till (ja, ni ser ju. Femminutersmetoden är inget för mig) med den lille, kikar in i rummet och upptäcker att han sover. Hah! Glass i soffan till ett avsnitt av Vampire diaries blev min belöning.

Igår hann jag aldrig ens byta till pyjamas då S helt plötsligt bestämde sig för att somna innan klockan slagit 18.00 och låta J och mig äta middag i lugn och ro. Jag ber J att handla till fredagsmyset och han kommer hem med en hummer. Gott!

Tre månader

Nötisen, du har hunnit bli tre månader gammal och OJ vad mycket som händer i ditt lilla liv. Igår upptäckte du att du kan göra ljud och som du gillar det. Sedan dess har du pratat varje vaken sekund (som iofs inte är så många då du har fått din första förkylning och tappert kämpar mot den genom att sova bort den. Heja, heja!).

Du har åkt flygplan för första och andra gången. Gick hur bra som helst, förutom att det nog gjorde lite ont i dina öron när vi skulle landa första resan. Annars åt du, sov och tittade på alla spännande lampor. Fortfarande väldigt kul med lampor, och hos mormor var det extra kul att vara för hon har så många fyllda med lampor. Inför ditt första besök hade mormor gjort i ordning skötbord i tvättstugan och virkat valar för dig att titta på. Väldigt spännande tyckte du och önskade nog att vi kunde tagit med den blå hem hit.

Du har redan hunnit med att vara i kyrkan och delta i din första begravning. Då din ömma moder är något av en orolig själ och var nervös skrikutbrott höll din fina moster i dig hela begravningen och du snusade så gott på hennes axel, både genom predikan, orgelspel och sång. Apropå din moster så var det kul att ni fick hänga med varandra en dryg vecka. Från en viss inledande skepticism gick du till att vara väldigt kär i henne. Sov så gott i hennes armar.

Du vill fortfarande inte ha napp och spottar snabbt ut den om jag försöker mig på att erbjuda. Vill gärna använda bröstet för mat, tröst och som sömnpiller. Du äter dock lite mer sällan nu och inte en gång i timmen (vilket jag är tacksam över), ibland sover du till och med fem timmar i sträck nattetid. Det kanske har med ovan nämnda förkylning att göra så jag ska väl inte ropa hej ännu.

Dygnet har du vänt på, från att ha somnat kring elva och dragit igång på riktigt efter en sisådär tolv timmar är du nu gärna vaken till mellan ett och två på natten. Jag hoppas innerligt att detta har med förkylning att göra för nu när du börjat testa din röst är det lite svårt att somna bredvid dig.

Annars har du blivit en gladare liten bebis. Ditt magont verkar ha försvunnit mer och mer nu när jag testat att vara mjölkfri ett tag. Senaste tiden har du dock varit mer ledsen, men vem är väl inte det när man är sjuk?

Andra saker: Vi brukar träffa bebisarna och mammorna från vår föräldragrupp en gång i veckan för promenader och fika. Jag lämnade dig och pappa ensamma för en kväll då jag och A gick för att se Twilight och förälska oss i vampyrer och varulvar för en stund. Ni hade det lite kämpigt med flaskan ett tag, men till slut gick det fint. Även om du inte alls ville släppa mig ur sikte när jag kom hem igen. (Eller var det månne mina bröst? Hehe) Vi fortsätter träna med flaska någon gång då och då för att jag ska kunna komma iväg ibland.

Nu hör jag att du vaknat så nu ska jag gå och ge dig en puss!

Morgonstund

Klockan är strax efter nio och jag sitter i sängen med min kopp frukostvälling och sneglar på dig där du ligger en bit bort och fortfarande snusar sött. Snart två och en halv månad har gått sedan du kom och förändrade ALLT.

Blöjbyten som var en ren fasa i början tycker du nu är ganska roliga. Kanske är det så att du vant dig och framförallt lärt dig att det är ganska skönt med en torr och ren blöja. Möjligen har det också att göra med Bamse och hans vänner som vi placerat ut ovanför skötbordet. Nu ligger du och ler och pratar med dem mest hela blöjbytena. Roligare för dig och framförallt roligare för mig som får nöjet att föreställa vad ni pratar om när du skrattar så gott.

Morgonen igår har hunnit bli morgonen idag. Det blir lätt så med en liten i familjen har jag märkt. Påståendet; tiden flyger förbi - har fått en annan mening sedan vi blev tre. Tiden formligen rusar förbi, likt en försenad Usain Bolt.

Det bästa du vet är fortfarande att bli buren. Vagnen fungerar ganska bra som sömnmedel, men vissa protester inledningsvis förekommer. Babybjörnen vet jag inte vad du har emot, men du börjar ofta gallskrika om inte direkt du blir placerad i den så åtminstone efter en stund. Ingen vagn eller sele utan tätt, tätt mot mamma eller pappa är det bästa sättet att sova, färdas eller bara vara.

Lampor, Bamsefigurerna och skuggor är spännande att titta på. Favoriten är dock vår sovrumstapet. Vet inte hur ofta jag kommer på dig att bara stirra rakt in i väggen när vi ska sova.

Annars har vi börjat gå i föräldragrupp och träffa fem andra mammor och deras småisar. Förra veckan var vi och fikade tillsammans allihopa. Skönt att träffa vuxna människor och få prata lite annat än bebisspråk om dagarna också. Annars känner jag mig ganska lyckligt lottad som har vänner som är hemma om dagarna av en eller annan anledning, så hittills har vi haft alldeles lagom med besök och äventyr. Barnvagnsbio testade vi med U och hennes lille F, det gick förvånansvärt bra förutom på hemvägen då du vaknade i vagnen och gallskrek tills vi kom hem och han fick mat.

Amningen verkar ha lugnat sig lite. Du, min lilla gourmand, vill inte längre äta med exakt en timmes mellanrum, nu kan det ibland gå två, två och en halv timme mellan matningarna. Skönt tycker jag. Kanske har det något att göra med den lilla magen som verkar må bättre nu. Inte så mycket magknip längre. Heja, det tycker vi om!

Försöker ta mig ut varje dag med vagnen, men vissa dagar är det svårt att hinna med. Av någon outgrundlig anledning försvinner tiden även när man inte har någonting inplanerat. Bara att försöka få till middag eller äta lunch är nog svårt. Igår försökte jag i tre timmar innan vi lyckades komma ut en sväng, du bestämde sig för att bajsa varje gång jag lyckats få på overallen och efter blöjbyten blev du hungrig som en varg. Och så höll det på. I tre timmar. Så kan det gå.

Bada är roligt och du sprattlar med ben och armar som vilken amerikansk simstjärna som helst. Desto tråkigare är det att bli upptagen, även om det också går bättre och bättre för varje gång. Nappvägrare deluxe, eller är det bara så att jag inte hittat rätt napp än? Har testat två varianter och ibland suger du en stund, men det är som att du är oförmögen att behålla den i munnen och efter en stund blir du arg och vill äta. Flaska däremot har gått bra hittills och peppar, peppar på söndag ska jag smita iväg med fina A och titta på vampyrer i biomörkret medan du och pappa har lite grabbkväll. Spännande! Och på torsdag kanske du får träffa din första hund då L som är hundvakt i veckan kommer hit och vi ska gå ut och promenera.

Nä du, lilla nötis. Nu är det jag som kryper ner bredvid dig och vilar en liten stund innan vi tar tag i den här dagen.

Välkommen till världen min tokiga unge

Så hände det som brukar hända efter ungefär nio månader av att vara gravid. Det lilla livet bestämmer sig för att titta ut och plötsligt står man där med insikten om att, eeeh vänta nu, jag ska ta hand om den här pyttepyttelilla fantastiskt perfekta lilla människan? Tänk om jag gör nåt fel? Tänk om rumpan blir röd? Tänk om han gråter och jag inte kan trösta? Tänk om han äter för lite? Tänk om jag har för lite kläder på honom? Tänk om jag har för mycket kläder på honom? Tänk om han har ont i magen? Tänk om, tänk om.

Efter två trygga nätter på BB var det hemfärd för nyblivna lilla familjen och paniken steg i nyblivna mammans inre (se ovan och multiplicera med tusen). Jag som aldrig ens vågat hålla i en så liten bebis innan hade helt plötsligt ansvaret för ett litet liv i mina händer. Hisnande tanke.

Nåväl, livet är från och med första september för alltid förändrat. Det här underbara lilla livet som jag fått ynnesten att lära känna har kommit in i mitt liv som en stormvind och totalt förändrat det. Redan på BB skrek han högst och längst och när andra små bebisar sov första dygnet efter förlossningen åt han ungefär hela tiden och var inte alls trött. Det där lilla leendet som spelar i mungipan är det vackraste jag någonsin sett (även om det nu råkar bero på gaser) och känslan av att vakna mitt i natten av en hungrig liten kille som sparkar och slår en i magen samtidigt som han grymtar likt sju vildsvin går inte att förklara för den som inte varit där. Det är en kärlek som totalt uppfyller mig.

Välkommen till världen min tokiga, underbara unge. Det ska bli mig ett sant nöje att få lära känna dig.

En smygande känsla av att man glömt nåt

Det här med att veta vad man behöver och inte behöver införskaffa när det är första gången man går i väntans tider kan jag tycka är klurigt. Har gått omkring rätt så förvirrad under några månader och endast införskaffat ett litet klädesplagg och nån filt. Oviljan att köpa onödiga saker bara för att har slagits med stressen över att inte alls vara förberedd.Tack vare att Js syster med familj var här för en månad sedan med fem kartonger fyllda av kläder, leksaker, böcker, täcken och massor därtill känner jag ett slags lugn inom mig. De mesta praktiska förberedelserna är nu avklarade. (Inbillar jag mig i alla fall.)

Sedan sist har vi ägnat våra helger åt tapetsering och enligt plan kommer även följande helg att fyllas med fuktigt lim, svårpassade mönstertapeter, lutande väggar samt en hel del svordomar och uppgivenhet innan allt är klart. Då brukar vi bli väldigt nöjda och gå runt med varsitt fånigt flin på läpparna. Jag erbjuder en sneakpeak på nötrummets och vardagsrummets fondvägg och frågar er, kan man bli annat än stolt över sin insats när man aldrig tapetserat förr och resultatet blir så här bra?

Nu ska jag fortsätta min fredagsstädning innan jag går till affären och handlar hem mysig middag till mig och mannen som uppladdning inför morgondagens sovrumstapeter. De lär bli svårast hittills misstänker jag. 

Lev och må, mina vänner!

Om konsten att vänta

Mycket har hänt sedan sist jag skrev. Det största är den lilla hemlighetsfulla nöten som växer i min mage. J och jag håller som bäst på att förbereda allt som ska göras. En stor del av tiden går dock åt till att försöka förstå att två ska bli tre. Att nio månader är en lång tid vet jag inte vem som sa, någon som kände sig klokare än vad jag gör när det kommer till barn mest troligt. Vecka 34 nu och det känns fortfarande som att det var igår jag fick bekräftat vad som väntade. Storleken på magen avslöjar dock att det snart börjar vara dags.

Veckan som kommer innefattar bland annat:

Restaurangbesök och bio med fina A. Ser jag fram emot.

Tapetsering av nötrummet. Ser jag inte så mycket fram emot att utföra, men jag längtar verkligen tills det är klart. Målning/lackning av stolar samt fortsatt jakt efter beslag till nygammal byrå.

Besök hos barnmorskan.

Nu ska jag nog ta och sova en stund i soffan innan det är dags att ta tag i den här dagen. Att uppmuntras att ta en och annan tupplur och vilopaus är en av fördelarna med att vara gravid.

Another day, another dollar

Efter mysig middag med kära vännen A känner jag att batterierna är laddade och att tron på att jag faktiskt klarar det här infann sig. (Lite i alla fall) Skönt att få prata av sig med fina vänner när det är mycket som händer runt omkring. Vid hemkomst hade fina J lagat sopplunch till morgondagen.

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det här med att jag nu befinner mig på arbetsmarknaden. Som tillsvidareanställd. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar mig an den här uppgiften.

Så här i slutet på veckan hoppas jag på ett biobesök. Känner mig sugen på att se Norwegian wood, såväl som Blue valentine. Båda verkar vara filmer helt i min smak. Sen hoppas jag på solfyllda vårpromenader med ett cafébesök eller två.

Men nu närmast väntar kudden och drömmarnas värld.

Välkommen till rusningstrafiken

Ungefär hela min dag kändes som rusningstrafik. Dag ett på nya jobbet är avklarad. Och jag är redo för sängen när klockan slagit 20.33.

Verkligheten knackar på

Två månader efter avslutad utbildning börjar jobbgrytan så sakteliga sjuda. Spännande och nervöst. Ett möte till veckan leder förhoppningsvis till en något stabilare tillvaro vad gäller rutiner, ekonomi och sysselsättning. Skicka en tanke eller två åt mitt håll, jag behöver det nog. Och om mötet blir lyckat behöver jag definitivt era tankar. (När ska det här ifrågasättandet av sina kunskaper och medföljande panik ta slut? Snart hoppas jag.)

Efter lite harvande i nygammal tillvaro av vikariat, inringningar och dålig timpenning skulle det onekligen vara skönt med ett schema och möjlighet att lära känna sina kollegor.

Åh. Kära framtid, jag önskar att du ville komma nu och ta väl hand om mig.

Soldier of fortune

Ytterligare en dag i soffan med sprängande huvud, igentäppt näsa och slemfylld hals. Kul. Min vita julgran lyser i ett hörn av vardagsrummet då jag inte orkat plocka ner den än. Thin Lizzy och Phil Lynott i högtalarna som sjunger att jag kan göra vad jag vill. Examensdag. Efter sju års studier på fem olika universitet och högskolor runt om i landet har jag äntligen gått färdigt en utbildning.

Tänk. Att göra vad man vill. Svindlande tanke.

Examensdag.

"There are people that will investigate you
They'll insinuate, intimidate and complicate you
Don't ever wait or hesitate to state the fate that awaits
Those who try to take or shake you
Don't let them break you

You can do anything you want to do
It's not wrong, what I sing is true
You can do antyhing you want to do
Do what you want to"

Thin Lizzy - Do anything you want to

Examensdag.

Nytt år, nya tider, nya planer

Nyårslöfteslistan för i år är lång. Oändligt lång. Både den personliga och den, med sambon, gemensamma. Jag ska inte räkna upp hela med ett av de roligare kan jag bjuda på.

Vi har lovat varandra att försöka återuppta lite av det där med kulturutforskning här i huvudstaden. På senare tid har det liksom blivit mer och mer tv-middagar och följdaktligen mindre tid för roliga utflykter. Det ska ändras på. I helgen planeras ett besök på kvartersbiografen för en film. Besök på Fotografiska även det inplanerat till nästa vecka. Heja, heja!

Annars har jag drabbats av en väldig förkylning som kom plötsligt utan förvarning. Lämpligt dock, två dagar efter mitt sista seminarium. Nu väntar intensivt jobbletande och en visit i norr. Sedan är jag förhoppningsvis redo att kastas in i verkligheten med jobb och allt vad det innebär med nya rutiner. Pengadelen är jag definitivt redo för.

Delar av dagen har spenderats med kära vännen U i Gustavsberg letandes porslin och glas till riktiga fyndpriser och god lunch på lokal bistro. Trevligt och välbehövligt. Annars har jag legat i soffan under täcket och känt mig ynklig.

Until next time.

Om viljan att gå vidare vore lika stark som rädslan att förändra

Sedan sist har jag varit hos tandläkaren. Jag kan inte tillräckligt beskriva hur stolt jag är över mig själv över att jag faktiskt gick dit. På senare år har jag drabbats av någon slags tandläkarskräck jag inte kan påminna mig om att jag haft tidigare. Efter ett inte alltför obehagligt besök, varken själsligt eller ekonomiskt, kanske det kommer kännas lättare att gå dit nästa gång det blir dags.

Annars trampar jag mest runt här i min smått ångestfyllda tillvaro. Det här med att bli klar med skolan, söka och få jobb är jobbigare än vad jag kunnat föreställa mig. Ett kapitel som ska avslutas och ett nytt som ska börjas. Nästan så länge jag kommer ihåg har jag läst på olika högskolor och universitet. Steget därifrån är möjligen större i mitt huvud än vad det behöver vara, men det känns något ledsamt, en aning läskigt och inte så lite nostalgiskt. Den unga, fria, obundna tjejen jag var när jag började plugga är svår att säga adjö till. Även om jag tekniskt sett inte är så ung, fri och obunden längre känns det som det sista steget mot det där vuxenlivet jag skjutit framför mig så länge nu.

Förutom vissa funderingar kring utbildningsavslut och framtid har jag hunnit med mammabesök och systervisit. Verkligen välbehövligt. Syfestival, musikalafton, spelkväll, shoppingdagar och underbart härligt sällskap. Snart är det min tur att komma och hälsa på. Ska bli fint.

I ett bibliotek med gamla ribbstolar på väggarna

Jag sitter i skolan och försöker vara flitig i arbetet med ännu en i raden av hemtentor. Det går sakteliga framåt, men eftersom tid är en bristvara skyndas resonemang på och tankeväckande insikter pressas tillbaka till förmån för sedvanliga omskrivningar av redan tyckta, tryckta och tråkiga tankar.

Jag erkänner att mitt humör sjunker något under tidspress. Dock blir jag muntrare av det faktum att jag sitter i skolans gamla bibliotek, omringad av ribbstolar. Jag slås med minnen från numera nedbrunna lågstadiets gymnastiksal med tillhörande discon och tafatta försök till dans.

Snart kommer mor och syster hit på efterlängtat besök som belöning på (väl utförd?) hemtenta. Därför är det bäst att jag sliter mig från minnenas kvarter och tar tag i frågor kring addiktionens uppkomst och självläkningens implikationer för det praktiska sociala arbetet.

På återseende kära vänner.

Det blåser storm

Sedan sist har vi hunnit gå med fina vänner på jamaicansk restaurang. Maffigt mättande maträtter åtföljt av smarriga drinkar. Passion mojito satt inte fel, fick mig för ett ögonblick att ana ljumma karibiska vindar och glömma stormblåsten utanför. Vi har även hyrt ett gäng läskiga filmer och tagit oss igenom allihop. (Kanske därför jag drömt mardrömmar några nätter i rad inser jag nu.) Gått höstpromenader och krupit ihop i soffan och kollat nya serien Treme.

I måndags letade vi fram guldkorn ur den fortfarande nedpackade cd-samlingen. Sedan dess har lyckliga grannar kunnat ana tonerna av Pink Floyd och Thin Lizzy genom väggarna. Wunderbar! Möjligen har de varit mindre lyckliga när de hört oss dansa omkring och inlevelsefullt sjunga med. Möjligen.

Imorgon väntar pluggdate med S innan kvällen spenderas med J och grannen på Strindbergsafton. Söndagen är vigd åt studier och arbete. Lördagen är ännu ett oskrivet blad. Kanske att vi lyckas smita iväg till Fotografiska och se de nya utställningarna där. Kanske vi tar en härlig promenad och njuter av höstvädret innan vi bara kramas resten av dagen. Jag är nöjd vilket som.

Ha det fint mina vänner.

Höst i mitt kvarter

Precis utanför mitt köksfönster står en enorm lönn och lyser upp den annars rätt gråmulna Stockholmsdagen. Ett virrvarr av rött, orange och gult gör att det inte alls känns särskilt jobbigt att ta på sig varmt och bege sig ut i kylan. Särskilt inte när det runtom längs mitt promenadstråk bjuds på ovan nämnda färgterapi. Eller rönnarnas illröda löv som förhoppningsvis inte faller av på ännu ett tag.

Då det just nu verkar vara rotfruktssäsong i varje matvaruaffär har jag laddat upp våra förråd inför resten av veckan. Det blir pytter, soppor, grytor och ugnsgratinerade rotsaker. Rustik höstmat när den är som bäst. Eller i alla fall billigast.

Helgen som gick bjöd på ytterligare höstmarknad, shopping och god middag i glada vänners lag. Idag är det kvällsfika på mysigt café som är höjdpunkten, innan det blir dags att de sista vakentimmarna krypa ihop i soffan under filten och kramas lite så här på fyraårsdagen.

Då är väl jag drottningen

tänker jag för mig själv medan jag lyssnar på Kings of Convenience.

"What we built is bigger
Than the sum of two
What we built is bigger
Than the sum of two

But somewhere
I lost count of my own
And somehow
I must find it alone

24 and blooming like the fields of May
25 and yearning for a ticket out

Dreams burn
But in ashes are gold
Dreams burn
But in ashes are gold"



Jag är så glad att det var du som fanns där, mitt bland mina drömmars askhögar. Jag hoppas att du vet det.

Tända ljus och äppelsoppa

Idag är det ett strålande höstväder, blå himmel och sol som lyser upp klarröda löv på rönnarna. Jag ska alldeles strax iklä mig favorithöstplagget, min storakragade varma grå tröja och bege mig ut på äventyr. Inte så mycket äventyr som en promenad till affären kanske, men ändå. Idag ska jag laga något jag aldrig gjort förut så det i sig kanske blir ett litet äventyr. Sötpotatis- och äppelsoppa plus äppelpaj med mandelmassa till efterrätt.

Imorgon kväll blir det film på vår lilla kvartersbiograf och på lördag ska jag och en bekant gå på Skansens höstmarknad. Det blir fint.

Höststädning

Med små försiktiga steg går jag tillbaka hit igen. Gläntar lite på dörrar som varit stängda i månader. Smyger omkring och försöker få reda i kaoset. Dammar av och rensar ut gamla tankar för att göra plats med nya.

Hösten kommer som en välkommen vän med svala, klara, krispiga dagar och nätter. Ofelbart får jag mer energi och tankar om en nystart, tankar om förändring delar plats med en härlig känsla av energi.

Cinemateket har startat igen efter sommaruppehållet. Vi har hunnit se en film av Claire Denis, Nénette et Boni. Inget världsomvälvande, men en trevlig start på filmhösten.

Idag: Härlig buffémiddag på Hermans innan fotografiska museet och en massa bilder av Annie Leibovitz.

I veckan: Inte bara bloggen utsätts för höststädning, även hemmet dammas, skuras, ombonas och blir förhoppningsvis lite mysigare, lite mer hemma.

I helgen: Besök av söt vän och massa prat om sommarens bravader samt intagandet av vår, inom nära kretsar omtalade, laxsoppa. Ser jag fram emot.